Jag har länge avstått ifrån att engagera mig inom politiken mer än de medborgerliga skyldigheterna att rösta, och att veta vad som finns att rösta på.
Detta har lett fram till en politisk apati och brist på ageranden från min sida. Många jag känner skulle motsätta sig det jag just sa och säga att jag visst har varit aktiv. Jag skäms för att jag inte varit aktiv nog, för att jag har låtit det komma såhär långt. Samtidigt är jag stolt, och känner en enorm värdighet i det agerandet jag nu gör.
Den 16:e juni vaknade jag upp ur min politiska sömn, i en spontan diskussion med en vän huruvida jag kunde ta mig till stockholm och demonstrera eller inte. Senare på dagen var allt klappat och klart och den 17:e befann jag mig i stockholm, i goda vänners lag. Jag såg optimistiskt på framtiden och väntade med spänning på det som höll på att hända.
Den 18:e juni stod jag på plats, helt klädd i vitt och deltog. Jag stod upp och räknades. Jag tog del av mina demokratiska rättigheter och satt på åhörarläktarna och desto längre tid som gick, desto mer skådespel och mindre verklighetsförankring upplevde jag. Sen kom debatten, jag satt med spänning på läktaren och såg hur politiker såg upp på den stora skaran folk som engagerat sig. Oppositionen kom med viktiga frågor och bra poänger och underminerade så gott som alla argument för att införa lagen. Debatten vanns utan tvekan av oppositionen, de som inte vill ha den här lagen.
Sen kom voteringen. Jag måste ha något synfel, för jag vill inte tro på vad jag såg. I normal ordning ombad talmannen alla som röstar 'Ja' att ställa sig upp, och några enstaka riksdagsmän och kvinnor stod upp här och där. Sen ombad talmannen alla som röstar 'Nej' att ställa sig upp, och ett enormt dån hördes i salen, minst 70% reste sig upp.
Vi har vunnit kände mitt snabbt pulserande hjärta. Vi har äntligen vunnit, var min upplevelse. Sen trycktes på begäran till rösträkning. 143 röstade för, 138 emot. En avstod från att rösta. 67 var frånvarande.
Svenska folket blev överkört, och all tilltro till det demokratiska systemet var för alltid förlorad hos en del av befolkningen. Att se det här hända med egna ögon var ett uppvaknande för mig och det är detta uppvaknandet som är mitt första steg mot frihet.
